Mats Andersson om tidiga dagar i solcells-Sverige

När villa- och fastighetsägare över hela landet håller på att tapetsera sina tak med solcellsanläggningar, priser är låga, och tidningar dagligen skriver om tekniken, är det lätt att glömma att det finns en tid när solceller kostade uppåt 200 000 kr per kW och det fanns en handfull experter (snarare än hundratals) som försökte sätta snöbollen i rullning.

För att få en tillbakablick ringde vi upp Mats Andersson som i 40 år (!) jobbat med solceller, och som i höstas förärades med ett hederspris av branschorganisationen Svensk Solenergi för sina insatser.

Grattis! Vi kör väl den klassiska sportfrågan: hur känns det att få en hedersutmärkelse för dina insatser för solceller i Sverige?

Jo, jag blev jätteglad. Jag har väntat på det här på något sätt, ja, innan jag dör i alla fall [skrattar]. I 40 år har jag jobbat med detta och under många år var det ingen som intresserade sig. Man himlade med ögonen när jag berättade om det här med solceller. Och nu när man är nere på byn är det ingen som minns hur det var, när det har blivit så populärt. Men som isbrytare får man utstå!

Hur fick du upp ögonen för solceller?

1980 gick jag ut från KTH Elektroteknik. Jag var miljömedveten, intresserad av energi, och ville göra något meningsfullt. Efter examen blev jag erbjuden jobb på Theorells Ingeniörsbyrå. Det var inte solceller från början utan solvärme. Sen slumpade det sig så att vi blev kontaktade av IM, Institutet för mikrovågsteknik, på KTH. De hade blivit kontaktade av Volvo som hade fått nys om ett patent i Schweiz, en tunnfilmsteknik, en viss sorts solcell, med en verkningsgrad på över 30% [det vill säga mycket högre än dagens verkningsgrad]! Detta föranledde att Energimyndigheten finansierade ett projekt som leddes av just IM för att förbereda samhället för den här tekniken som man då trodde skulle komma ganska snabbt. Vi blev involverade på VVS-sidan och skulle kolla på applikationer för solcellsteknik med fokus på att värma vatten. Andra skulle titta på applikationer såsom margarinproduktion eller ventilation för kycklingfarmar. Vi jobbade mot Riksbyggen och HSB och var uppe hos deras respektive VD och berättade för dem att det här skulle komma ut på marknaden om några år och försökte få med dem på olika projekt.

Spännande, hur gick det förresten med det där patentet?

Volvo köpte patentet vilket ledde till att i princip ett helt laboratorium flögs upp till IM. Forskaren bakom patentet kom också upp, han hade med en träkloss med en solcell på. Min kollega Jonas Hedström fick mäta på den, och så skulle han göra något test i mörker. Då upptäckte han att den mystiskt nog producerade el, och den schweiziska forskaren utropade “Espionage!”. Det blev inget med patentet, men utrustningen som hade fraktats upp kom till användning. Det kom till exempel en vakuumförångare som sedan hamnade på Ångströmlaboratoriet på Uppsala universitet där man startade forskning inom CIS och CIGS-solceller. Jag undrar om det skulle blivit något Solibro [som 2018 satte världsrekord i verkningsgrad för en solcellsmodul bestående av CIGS, men som dessvärre gick i konkurs i höstas] om inte Volvo köpt det där patentet!

Berätta om den första solcellsanläggningen du var med och byggde!

1981 var jag med och byggde en provanläggning i Årsta. Den var på 1 kW och bestod av monokristallina 33 Watts-paneler från amerikanska Arco. Vi kopplade in den direkt på en fjärrvärmeledning, det vill säga likström direkt in på elpatronen. Den satt där i Årsta några år. Så läste jag en artikel i DN om en Johan Stake som bodde på Bullerö i Stockholms ytterskärgård, där han var tillsynsman för ett naturreservat som Bullerö ingår i. Där bodde han med sin familj och de använde en fotogenlampa för att få ljus. Där skulle man sätta upp solceller, tänkte jag. Så jag kontaktade Riksbyggen [som ägde anläggningen i Årsta]. Det var ingen som brydde sig om den, så jag fick skruva ned den och ta med den till Bullerö. Jag köpte begagnade batterier som suttit i något UPS-system. Jag skruvade, borrade, och drog kabel, ett riktigt hemmabygge. De var på plats den 20 oktober 1988, det var en jättefin dag med sommarväder minns jag. Efter det kunde de använda el från solcellerna på sommaren, och på vintern hade de ett dieselaggregat som backup. 2005 fick de till slut en elkabel, och ville då plocka ner det rostiga tornet som solpanelerna satt på. Vi utvärderade och mätte på panelerna 2006 och kom fram till att de inte degraderats alls. Två av panelerna har jag kvar på väggen här hemma, de funkar fortfarande fint.

Mats Andersson med Frenja, en av hans två islandshästar. Mats jobbar fortfarande med solceller genom sitt egna företag Energibanken, bl.a. genom att hjälpa Östersundshem på Frösön med sina solcellsprojekt.

På 80-talet var ni kanske en handfull experter i solcellsbranschen, i nuläget finns 100- om inte 1000-tals. Är du avundsjuk på de som jobbar i branschen idag?

Vi tyckte att det var jobbigt att se vad de gjorde i Schweiz, Tyskland, och Holland. Jag var nere på en solcellskonferens i Grekland -84, då var det 800 deltagare, i och för sig var 90% cellforskare. Det var dit man fick åka för att få upp hoppet. När den svenska kraftindustrin var med på seminarier på 90-talet tyckte de vi var töntiga. Det här var något för byggnadsindustrin. De sa att även om solceller är gratis så kommer de inte löna sig för att det är så dyrt med kringutrustningen. Det var mycket som gjorde att man kunde lägga av helt. Men jag har aldrig tvekat om att solceller ska ske. Solceller föddes -54 i USA, och 50 år brukar man säga att det tar för ny teknik. Det hävdade min kollega Jonas Hedström ofta.

På tal om historiens vingslag, 2008 lämnade du in den första växelriktaren från en annan anläggning du varit inblandad i under åren — anläggningen i Huvudsta, den första nätanslutna svenska solcellsanläggningen — till Tekniska museet. Varför det?

Då tänkte jag att det här är en teknik som kommer bli vardag, och då är det givet att solceller borde ha en egen avdelning på Tekniska museet. Så jag lämnade in växelriktaren, en Helionetics från 1984, till dem. Samtidigt körde jag över några solpaneler från Bullerö. Kul att växelriktaren går att hitta där, det visste jag inte!

Om vi blickar framåt, vad ser du fram emot vad gäller teknikutvecklingen?

Jag har kört elbil i fyra år. Jag har en BMW i3. Jag vill kunna plugga in den i mitt hus. Den står två meter från köksdörren, jag har 30 kWh stående där. Jag behöver 5 kWh för att klara elbehovet på natten. Varför skulle jag köpa ett batterilager? Det är bara en teknisk fråga, det tycker jag borde komma snart! Tänk att kunna ta bilen och vara borta några dagar och kunna laga mat och spela musik med hjälp av el från elbilsbatterierna. Vilket oberoende!

Läs mer: 35 år senare, hur går det för Sveriges äldsta solcellsanläggning?